Det är bara tysthetens pip som låter i mina öron.

Efter tre dagars opplaering står jag nu på egna ben som stuepike på Bristol. Har helgen på mig att ladda inför min första dag utan kryckor. Jag skulle behöva skriva ner allt jag behöver minnas på ett papper, så jag inte gör allt för många misstag. Har hört när arbetskamraterna fått skäll och jag vill helst inte bli halvdöv...
Jag saknar Clarion hemma i Gävle, det gör jag. På Bristol måste man i princip slicka rent under sängen. Jag saknar att kunna prata svenska också, det blir mest engelska nu. Det är himmel när någon kan prata skapligt ren norska, men det händer inte allt för många gånger om dagen, om ens någon. Det blir som en språkresa det här, jag behöver faktiskt träna på min engelska.

Cecilia och Malin har åkt hem och kommer inte tillbaka, Emma har åkt hem men kommer tillbaka på tisdag. Här är jag ensam kvar, tur att G inte åkte hem denna helg som planerat. Om en vecka däremot är jag och min gutt i Gävle. Behöver varma kläder och några varma kramar, känner jag. Och du Carolina, jag skulle behöva en färgklick på skallen också. Det är nästan så att jag måste göra ett schema så jag hinner med allt jag vill göra nästa helg.

Är lite tjock i halsen.
Huvudet är aningen tungt.
Jag är snorig. Tack och lov för nässpray.

• J

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0